stående ovationer

gårdagens teaterföreställning överträffade alla förväntningar, publikrekord på 209 människor!!! det är mycket noggrannt radande med stolarna för att få in så många människor i Talons A-sal  =)

och vilken publik! massor av skratt och applåder! vi spelade åxå avslappnat och bra - det var ju sista gången så alla tog ut allt!

vid slutsången steg publiken mangrannt upp och applåderade!! stående ovationer har bruksteatern inte fått nånsin tidigare under den tid jag har varit med   =D

VILKEN FEELIS!!

idag bär det av till skolan i mäntsälä igen för en vecka framöver. vi har ett projekt till lahden pihapiiri (lahtis trädgårdsmässa) framför oss. mässan är i nästa veckoslut  =)

dock börjar dagen inte så roligt; jag skall klockan åtta till veterinären med neo, vackra vita pojken. han har de här två månaderna som han varit hos oss inte lugnat ner sig alls. han är fortfarande lika arg och ilsken, skyggar och fräser för varje ljud och rörelse som kommer sådär lite mera plötsligt. säger man till åt honom att sluta morra och hugga efter en så springer han förbi simba och tofflar upp den gamla senildementa gubben i förbifarten. lilla pojken willywally tolererar han endast två sekunder, sen fräser och klöser han honom. willy är rädd för neo, men ändå skulle han så gärna vilja lite leka med honom.

jag har försökt se endast det positiva i neo, som när han vill kan va riktigt kelen och god!

men för en par dagar sen skulle tösabit3 lyfta honom i boxen för transport till veterinär, där han skulle få boostern till vaccinet han fick för tre veckor sedan. då bara explodera han i ett raseriutbrott och bet tösabit3 i handen så att hon nu är på antibiotika kur   :(

fräsande, spottande och morrande kan jag ännu tro att skulle kunna lugna ner sig med tiden, men en katt som biter människor... nej, vi har syskonbarnbarn och andra små som kommer och hälsar på här hos oss och jag skulle aldrig känna mig säker mera på honom, så i helgen gjorde jag det svåra beslutet att ta bort honom. 

det är nog som dom gamla säger att det är en mycket svår sak att omplacera en katt som är så gammal som neo, 9 år. hos honom ser man alldeles tydligt det negativa med att ha en katt i en lägenhet, ensam i tystnaden hela dagen... han är skitskraj för allt, vilket leder till att han anfaller...

han har heller aldrig lärt sig att leka, han vet helt enkelt inte hur man gör fast han så gärna skulle vilja. han biter och klöser som om han skulle vilja ta livet av det han leker med, samtidigt som han morrar, spottar och fräser...

men sen på natten då han lägger sig tätt tätt intill en och trycker nosen upp i ansiktet på en, är han som den allra härligaste goaste nallebjörn. den neo kommer jag att sakna!

en riktigt givande arbetsvecka önskar jag er! skall försöka hinna läsa fast mig på era härliga bloggar i veckan, tiden har inte räckt till just nu...

susanne