jordbrukare och stödbrukare

min svärfar satt en ära i sina tegar. det var jätteviktigt för honom att de var ogräsfria, flyghavrefria och snyggt sådda. hans hela jordbrukarsjäl syntes i resultatet efter vårens sådd.

likadant var det för alla andra bönder i grannbyarna. de satte en ära i hur deras åkrar såg ut.

så fort brådden visade sig såg man pickup;ar eller traktorer, som gled runt i byarna och då visste man att de var bönderna som körde runt och tittade på varandras sådder.

då Ettans lillebror tog över gården, sattes svärfar i portförbud...

frågan är om det inte vad det som gav honom hans första hjärtinfarkt...

svärfar fortsatte dock åka ner till 'sin gård' alla dagar bara för att titta på tegarna. frun på gården pratade inte med honom, hans egna barnbarn kallade honom drängen, inte farfar...

men han fortsatte åka dit alla dagar...

det gjorde bönderna i grannbyarna åxå.

andra året missade Ettans lillebror med besprutningen och två veckor senare var all skörd gul, sen dog den bort...

den sommaren var trafiken i byn otrolig. alla bönder, nära och fjärran ifrån måste ju med egna ögon få inspektera denna enorma miss. all skörd förstörd...

svärfar led... men fortfarande fick han på sin höjd vara med och välta efter sådd eller ploga efter skörd...

drängen, kallade de honom, inte pappa, inte svärfar, inte farfar...

många år redan har gården varit ett stödbruk, där finns ingen jordbrukare mera. farfar finns inte...

man vill gråta då man ser det skick som gården är i nu, hur åkrarna härjas av ogräs, hur det inte finns en själ i jordbruket där mera...

såhär fina är tegarna som grannbyns jordbrukare odlar

mina irisar gör mig dock glad, älskar denna ståtliga blomma

liksom min vita kaprifol, den är helt gudomligt vacker... och doften...mmmmmm....

susanne