den 25 april var en söndag ifjol våras...
härligt varmt och skönt på morgonen redan och jag gick ut för att rensa lite i rabatterna. min man hade gått ut en liten timme tidigare för att brädfodra under taktäckorna på övre våningen.
jag såg inte till honom då jag kom ut, han svarade inte då jag ropade på honom så jag antog att han gått ut och gå en runda i skogen.
rensade lite i en rabatt medan jag funderade på vilken färg jag skulle börja måla huset i då brädfodringen var färdig...
såg upp mot huset och fick mitt livs värsta chock...
min man hade fått en massiv hjärnblödning
han låg uppe på veranda taket. brandkårens första respons kom först, ambulansen just en liten stund senare. en timme väntade vi på kranbil från salo för att få honom nerlyftad. en timme senare var vi på intensiven på åbo universitetssjukhus...
vet inte ännu heller hur jag klarade av den dagen...
mina barn var ett enormt stöd. grannarna var underbara. ambulans-, brandkårs- och sjukhuspersonalen var mycket duktiga och kompetenta.
min man fyllde 50 år samma dag han fick flytta från intensivavdelningen till vårdavdelningen...
vi firade det med en flaska sprite.
sådana här saker sätter ens trygga liv i en ordentlig gungning. man inser på riktigt hur skört livet är.
det har nu gått ett år och jag är inte samma människa mera...
jag lever fortfarande med samma rädsla som infann sig i mitt liv för ett år sedan. jag tror den kommer att finnas där för alltid...
fast livet går på som förut är det inte samma liv mera.
jag är en stark och självständig människa, men jag flyger. min man är mitt berg, min tyngd, min broms. för ett år sedan insåg jag hur mycket jag litar på att han ska finnas där för att hålla mig med fötterna stadigt på marken. att han är det stöd, den kraft jag behöver för att inte flaxa vilt omkring =)
min man är inte heller samma människa som förut. men han är helt arbetsför och har inga synliga men av hjärnblödningen. en finskspråkig bekant säger att finskan har blivit mycket bättre till och med. huvudvärken är åxå helt borta. allt fungerar bra så att säga.
så jag får väl säga som alla människor sagt åt mig; att han hade en jäkla tur i oturen.
susanne
Vilken fruktansvärd upplevelse det måste ha varit, sånt sätter outplånliga spår. Härligt att allt vände till det bästa och att din man är frisk idag!
SvaraRaderaÖnskar dig en fin fortsättning på veckan!
Margot
Ibland ruskar livet om en ordentligt, det var för väl att det slutade lyckligt för din man och dig :)
SvaraRaderaHa det gott/Stina
Jag började nästan gråta när jag läste vad du skrivit, och tro mig, jag vet, i alla fall lite grann, vad du har gått igenom! I våras fick min man också någon slags anfall hemma som gjorde att han blev medvetslös ett litet tag. Tack och lov kvicknade han till ganska snart men jag trodde han skulle dö där i mina armar. Jag trodde aldrig rädslan skulle släppa, jag levde om den stunden nonstop de närmaste dagarna. Han var inne på sjukhus en natt, fortfarande finns ingen förklaring till vad som hände. Men jag lärde mig också att värdesätta vardenda dag och att försöka se över små fel och brister som den andra har, det finns ju så mycket underbart och värdefullt också! Jag hoppas jag aldrig glömmer den lärdomen, inte ens när man igen känner att man blir galen på den andras ofullkomlighet. Jag önskar er båda allt gott, vårda varmt det ni har! Livet är sannerligen en stor gåva som skall uppskattas varendaste stund! kram Laura
SvaraRaderaMycket fint skrivet Susanne.. Man blir nog tårögd när man läser d! D e tur at d gick som d gick o att vi får ha kvar Anders i måååånga år till :)
SvaraRaderaPuss o kram
Vad fint du skriver om detta, älskade systra mi!
SvaraRaderaPå en och samma dagen kan det rymmas så mycket; en fin vårmorgon med sysslor och pysslor och sedan en händelse som förändrar resten av livet...
varmaste kramar,
Ann-Mari